Det var en gång en stad i skymning

foto: Canon 6D 50/1,4

”Vet du vad jag längtar efter just nu?”
”Nej, vaddå?”
”Jag längtar efter just nu.”

Jag tror vi alla längtar. Nästan konstant. Längtar efter i morgon, längtar efter nästa månad, längtar efter sommaren. Längtar efter en soligare dag, stunder då det inte är så mycket som ska göras, kvällar då du har inspiration att måla eller skriva eller för den delen perioden då du får äta solmogna hallon till frukost.

Du längtar efter just en annan stund än den du är i just nu.

Därför brukar vi säga sådär, Sven och jag; att vi längtar efter just nu. Till och med när något annat ligger först i kö på tungan, följt av en längtansfull suck. Men så ändrar man sig mitt i meningen.

”Jag längtar efter… just nu.”

Så att man inte bara lever i längtan.

Igår längtade jag efter slutet på mörkret, snömodden och på kylan. Men. Var sak har sin tid. Så jag greppade tag i den sista kvällen i januari och gav mig ut i snöfallet, medan det för varje minut blev allt dunklare och ogästvänligare.

Jag försökte ta tillvara på också den kvällen. Det kändes fint. Kändes bra.

Det kändes bra trots att det var långt ifrån den sirliga, ljumma och sagolika junikväll jag egentligen längtade efter.

Det blev istället mörkt, blåsigt och isande, men ändå rätt sagolikt i en stad som låg i skymning. En lördag som gick mot sitt slut. Och en januari som försynt vinkade hej då.

Så jag stod vid Vättern och såg ut i det blå och det tysta.

Lyktorna vid tågrälsen skapade spöklika ljussken som dansade i skymningen.

Jag mötte fåglarna som gömde huvudet i fjäderskruden vid vattenbrynet.

Hörde vattnet slå och piska.

Lyssnade på en passande spellista och blev blöt om sockarna.

Och så gick jag hem till värmen. Lite mer röd om kinderna.