Jag såg en lärka nyss, och det var våren som kom

foto: Canon 6D 50/1,4

När jag var liten satt jag ofta vid bäcken framåt vårkanten. Bäcken rann genom skogen ett par kilometer från vårt hus.

Först var man tvungen att korsa den gamla banvallen. Under mina tidigaste år låg rälsen fortfarande kvar, sedan togs den bort och så småningom lade man asfalt. Asfalt som gjorde det möjligt att snabbt trampa hem till Sven på cykel, när jag var 16 och nykär (vilket jag nog fortfarande är), men det är en annan historia.

Vid bäcken var det ett jäkla liv. Ett porlande och fräsande. Kvittrande och sjungande. Och så jag och ibland brorsan som skrek och stojade. Det var nog mest ståhej när han var med, själv var jag ganska tyst i mitt eget sällskap.

Vi letade grodyngel, jagade småfisk och petade på blodiglar. Såg snödroppar putta sig upp ur myllan och senare kom vitsipporna, som kvickt öppnade sig mot himlen. Kottar föll från granarna omkring oss och ekorrar hoppade från topp till topp.

Det var faktiskt en jäkla idyll. Det var det.

Ibland kan jag sakna att inte ha den där bäcken nära. Då går jag Dunkehallaleden som löper genom staden.

Där rinner Dunkehallaån likt en kort men kraftfull ven. Det porlar och fräser även där, fast kanske ännu vildare och desto mer öronbedövande än hemma i vid bäcken i Fridhem. En större bäck, för en något äldre flicka.

Idag anade jag lite vår. Det är obeskrivligt varje gång. Trots att man kan vänta sig ett tiotal bakslag, så är den ändå där. Våren.

Det firar jag med nybakad chokladkaka med svarta bönor. Smeten bådade riktigt gott, men slutresultatet får jag vänta på till ikväll.