De glömda – en bok om fångars anhöriga

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet.

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!