När politiker kallar sig feminister

Det är något slags årligt jippo på Gotland denna vecka, och kombinerat supervalåret blir det ett super-jippo där partipolitiken är på allas läppar. Eftersom vi har en stark feministisk gräsrotsrörelse just nu, och ett politiskt parti med feminism som huvudfråga som har stora möjligheter att ta mandat i riksdagen i höst, är förstås feminism ett hett ämne.
Löfvén pratar om självklarheten i en feministisk politik. Fridolin menar att miljörörelsen måste vara feministisk. Till och med moderaterna försöker sig trevande på några feministiska steg, även om Reinfeldt snart erkänner att detta att vara moderat och feminist inte går särskilt väl ihop.
Och när denna nyväckta feministiska våg sveper genom politiken och får politiker att kalla sig feminister blir alla feministiska gräsrotsaktivister och skribenter... jättesura.
"Vem som helst får inte kalla sig feminist! Det måste finnas handling och inte bara tomma ord! Urvattna inte begreppet! Feminismen exkluderar en massa folk!"
Och jag håller med. Det räcker inte att kalla sig feminist, du måste agera för att försöka upphäva könsmaktsordningen också. Men jag tycker att debatten är lite ensidig. Jag tycker också att det är alldeles fantastiskt att den starka feministiska vågen äntligen nått politiken och reella makthavare. Jag tror att det kan få en faktiskt effekt vid regeringsskiftet i höst.
Jag tänker att vi har en hållhake på politiker som kallat sig själva feminister - att vi kan ställa dem till svars om de fegar ur och till exempel tänker behålla RUT-avdraget. "Du har sagt att du är feminist, då måste du agera därefter!"
Jag menar inte på något sätt att det är oproblematiskt om politiker plockar poäng på en feministisk rörelse utan att omsätta poängen i handling som gynnar kvinnor och andra minoriteter, men jag menar att det inte bara är negativt att feminismen nått partipolitiken i Sverige. Givetvis kommer den feministiska udden aldrig att sitta i riksdagen. Vi som bryter ny mark kommer göra det underifrån. Men i ett snedfördelat maktsystem kan vi ändå få glädjas åt de små segrar som går vår väg. Det måste vi får göra.
Feminismen är en framåtrörelse, och därmed av naturen kritisk, men därmed inte sagt att feminister aldrig får vara glada. Det måste vi få vara.
/Zäta