Om pekpinnar och besserwissrar

God morgon mina små änglar!

Har ni sovit gott? Jag hade sjukt svårt att somna igår, min jobbhjärna har börjat gå på högvarv och det är som att jag simmar i höstens planer om nätterna. Ska göra en lista med vad som händer i höst sen åt er!

Hörrni jag tänkte på en grej och det var alla pekpinnar jag fick igår i kommentarsfältet för att jag skrev ”protein” istället för ”animaliskt protein” i mitt inlägg om Siri och vegetarisk kost. Det var såklart ett rookie mistake och det hade räckt med att en tillrättavisade mig så hade jag ändrat det i texten – självklart vet jag om att protein finns i andra saker än kött.

Det här handlar inte om att jag är dålig på att ta kritik, vilket många ofta påpekar om jag ifrågasätter kommentarsfält i bloggen, inte alls! Jag har inga problem med att acceptera att jag uttryckte mig fel. MEN! Med risk för att det blir hus i helvetet känner jag ändå att jag måste få uttrycka detta, och det är att GUD vad trött jag är på alla besserwissrar som härjar inom vissa specifika områden. Varje gång jag eller någon annan försöker skriva eller prata om ämnen som andra (inte jag dårå) är expert inom så haglar pekpinnarna. Det kan handla om att en uttrycker sig fel, använder fel ord, inte gör något tillräckligt bra osv. Förra gången jag skrev om vegetarisk kost fick jag kanske tio kommentarer om att jag minsann inte kan kalla min kost vegetarisk om den innehåller ost utan då är det lakto ovo-vegetarisk och som vegetarian ska man skippa allt som kommer från djur. Jättebra att informera så en sådan kommentar är väl utmärkt, men tio sådana snäsiga kommentarer med taskig attityd? Hur hjälper det?

När jag läser dessa kommentarer så undrar jag om ni som skriver dem faktiskt vill att folk ska sluta äta kött och börja tänka mer på djur och miljö eller om det är viktigare för er att visa upp er egen duktighet? Jag blir helt chockad över alla pretentiösa och rakt av bajsnödiga människor som alltid ska kommentera (både skrift och tal) och sätta sig över andra i diskussioner om miljö, hållbarhet, vegetarisk/vegansk kost, feminism eller politik i övrigt. OBS att detta handlar om långt fler forum än min blogg – jag upplever detta överallt – på andra bloggar, plattformar, i olika sociala sammanhang.

Om man vill bedriva en kamp – är det verkligen rätt att göra det i en hierarki där man anser sig sitta högre upp på stegen än många andra? Borde man inte välkomna nybörjare och de som vågat ta ett första steg in? Att byta ut kött mot vegetariskt en måltid i veckan måste väl vara bättre än att inte våga ge sig in i den vegetariska världen alls för att man inte känner sig välkommen eller är rädd för att göra fel? Måste det verkligen vara allt eller inget för så många människor?

Tycker att det finns en stor brist på ödmjukhet i människor som hellre kommer med pekpinnar inom deras hjärtefrågor än jobbar med att peppa folk att joina den kamp man själv bedriver. Jag kan säga att det är INTE tack vare alla otrevliga kommentarer i min blogg som jag har blivit mer feminism, börjat äta mindre kött, handla ekologiskt eller tänka mer på hållbarhet generellt. Pekpinnar får mig snarare att känna att det är bättre att inte ge sig in i matchen eller engagera mig, eftersom jag ändå inte kan så mycket som många andra. Som att det är ett jättesteg eller inget steg alls som räknas och små steg inte är viktiga.

Jag är så tacksam för människor som Siri eller Sofie som skriver om ekologiskt, hållbar konsumtion och vegetariskt på ett öppet och peppigt sätt. Det är sådana personer som har fått mig att vilja tänka mer över min egen konsumtion och får mig att våga testa nytt, fråga runt, ta små steg. Och jag hoppas att alla som går runt och sätter sig över andra tar en ordentlig funderare över vad som egentligen är viktigt – att du är så himla duktig minsann… eller att andra blir lite, lite duktigare för varje dag som går? Att peppa folk till att bli lite bättre är hundra gånger mer effektivt om vi vill att jorden ska bli en bättre plats än att sätta sig över människor.

Det var bara mina morgontankar efter att ha läst igenom kommentarerna, jag har tänkt på det länge men inte orkat skriva om det. Jag tänker på det som är viktigt för mig och hur jag själv försöker driva de hjärtefrågorna framåt – att bli arg för att människor inte är lika pålästa inom området som jag själv är, trycka ner eller håna hjälper sällan. Att på ett schysst sätt informera, peppa till små steg och ge klappar på axlarna åt de som tar dessa steg fungerar mycket bättre. Jag tror att det är på det sättet som man ser långsiktig förändring.

Ut och sprid lite kärlek mina vänner! Släng höga hästar-attityden om någon av er sitter inne på den, den är fruktansvärt ocharmig. Och till er fantastiska människor som inte gör det – ut och fortsätt vara fantastiska!!!

Puss!