Springa med lurar – ett taffligt försök!

Jag springer aldrig med lurar i öronen. Men resten av världen gör ju det, så det måste ju finnas någon poäng. Något som överträffar egna andetag och fågelkvitter. Och den underbara monotonin i ett långpass. Idag var dagen jag skulle ge det en chans…

Tänker att poddar skulle kunna vara ett bra tidsfördriv under en långsam långpanna i snålblåst och blötsnö. Ett sätt att slippa tänka på det eländiga vädret. Fint i tanken. I praktiken får jag bara bekymmer.

Podden jag vill lyssna på (Löparsnack) är det kvar 45 minuter på. Och jag ska springa ytterligare en timme. Har någon Träningsglädje Talks olyssnad men den är bara 33 minuter. 30 minuter kvar att fylla och det passar ypperligt med en pod från Helt Organiskt i exakt rätt längd. Men hallå. Ska jag behöva byta mitt i passet? Plocka upp telefonen med iskalla händer. Plocka av vanten och känna blötsnön mot min bara hud? Trycka fel på koden och behöva trycka om. Regn på min telefon. Ilska i mitt sinne. Jaja. Det är kanske värt. Vi provar. (Edit: nu upplyste mannen mig om att man kan ha dem i en typ spellista så de rullar på. Ja ni ser hur efter jag är!)

Nästa problem är hur jag ska sätta på podden och sedan få ner telefonen i midjebältet utan att missa vad som sägs medan jag håller på att pressa ner den. Det kräver simultanförmåga som jag inte besitter.

Och sen hörlurarna. I vanliga fall är jag rädd att de ska ramla ur men nu säkrar jag dem med mitt pannband. Störtbra tänker jag. Tills jag känner det där obekväma trycket i örat. Ett föremål som inte hör dit. Ett föremål som kommer störa hela min upplevelse.

Sliter ur hörlurarna. Och ger mig av. Jag har fortfarande aldrig sprungit med lurar…