Tre hemska kilometer

Okej, idag var det tungt, riktigt jäkla tungt. Jag må älska löpning men jag förstår folk som hatar det för idag var det med en skräckblandad hatälskande förtjusning jag tog mig tre kilometer i lunkande tempo. De sista två-tre hundra meterna så kändes det lätt och kroppen flög fram, men innan dess. Fy ****.
Jag tror det är viktigt att även när det känns motigt, tungt och gör ont ska man fortsätta. Du behöver inte springa fort men fortsätt, bara låt benen gå framåt och sluta tänk. När man väl kommer in i rätt tempo och tankebana är det ganska enkelt att springa. Längtar till det passet när allt känns enkelt, kroppen flyger fram från början till slut och man riktigt njuter varje steg... Kanske är den runda imorgon? Det är det som är så härligt med löpning, ibland så känns det skit medan det nästa dag känns fantastiskt.