Morfar..

När jag läste din dödsannons förstod jag, du är ju död. Död, det känns så hemskt att säga så. Du fick slippa lida mer, stilla somna in.
Vårat sista farväl var vakert och jobbigt. Du pussade min panna två gånger. Frågade när jag skulle komma igen. Jag svarade: "Så fort jag kan"
Jag hann aldrig komma igen. Jag känner att jag fick sagt det jag ville och jag vet att du har det bättre nu. Men livet är inte rättvist. Du fick inte försvinna. Du skulle vara vid min sida, föralltid.
Tack för att du alltid funnits där. För att du alltid kom ihåg min namnsdag. Att du lära mig köra bil. Att bli den jag är idag som jag kämpar med att hitta tillbaka till.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Städade nyss kontoret uppe och hittade de två silver ljusstakar som jag och Christian fick när vi förlovade oss. Du kommer alltid finnas mer i våra hjärtan. I minnen. Fina minnen. Du har alltid varit där, för mig, för mina barn. Den bästa morfar jag någonsin kunde få. Den bästa G-morfar Thea och Mikaela kunde få!
Jag älskar dig! Åke Eriksson