Ja, Darin! Ta mig med tillbaka!!!

I dagens samhälle är ett liv utan Facebook, Youtube och Twitter otänkbart för många
människor. Vi har alla blivit mer eller mindre informationsberoende varelser som
knarkar statusuppdateringar och Youtube views från den stund vi slår upp ögonen på
morgonen, och tanken på att åka buss utan en mobiltelefon att sysselsätta oss med
känns nästan lite smått otrevlig.

Det måste finnas någonting att göra – hela tiden.
Detta har i sin tur lett till något av en inflation i mediavärlden. Det är svårt att bli
exalterad över någonting som finns tillgängligt för oss hela tiden, överallt.
Jag kommer ihåg en jul, jag var kanske sju år gammal. Året innan hade min mamma, efter
mycket tjat från mig och min syster, spelat in hela den tecknade timmen som
traditionsenligt visas varje julafton och låtit oss titta på videobandet i tid och otid under
året som gått.

Snacka om att det blev total härdsmälta när klockan slog tre på julafton. Besvikelsen var
total. Genom att tjata mig till ett videoband med årets höjdpunkt hade jag förstört det
mest speciella som fanns på tv på den tiden. Med den där inspelningen stack jag ett
pysande hål på vad som brukade vara en sådan tv-fest. Jag tror inte ens att jag satt kvar
framför tv:n utan jag satt förmodligen på mitt rum och slickade mina sår med
besvikelsen som en tjock, stickande hinna bak i halsen.

På samma vis fungerar dagens musiksamhälle. Inflation. Musik är inte lika speciellt
längre. Det fanns en tid då köerna sträckte sig flera kvarter runt butikerna när det var
dags för ett stort, efterlängtat skivsläpp. Människor övernattade på trottoarer för att
kunna vara bland de första att lyckligt trycka en skiva mot bröstet. Känslan av att slita av
det genomskinliga, nästintill inbrottssäkra cellofanomslaget för att bläddra igenom
konvolutet med bilder och text, förvandlade vuxna män till förväntansfulla barn med
tindrande ögon.

Nu för tiden är spänningen för nya skivor borta. Om skivan inte läckt i förtid av någon
klåfingrig typ i produktionen så finns den tillgänglig på nätet med ett simpelt musklick.
Så jag kan förstå att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk går och ställer sig i en kö
utanför skivaffären – om en sådan nu hade funnits – klockan 12 på natten för att invänta
nya skivan från favoritartisten.
Spänning för ny skiva – noll.

Det vi fått istället är en helt ny typ av spänning. Internet är som en outforskad djungel av
okända raser där det bara är att kasta sig in och börja röja runt.
Du kommer stöta på både en och annan otrevlig sak som du snabbt kommer kasta åt
sidan men ju mer man letar desto fler skatter kan man hitta.
Det är detta som är det geniala med sociala medier. Alla får en chans. Den gamla
klyschan ”det blir vad du gör det till” har aldrig varit mer sann.
Nu för tiden handlar det inte om att vara en oslipad diamant som åker runt och sjunger
på skivbolagsbossarnas kontor i hopp om ett skivkontrakt.

Tiden då en spirande artist kunde få en utvecklingsdeal känns mycket avlägsen – såvida
du inte råkar vara en bloggare med läsare i hundratusentals som köper allt som kommer
från dig oavsett om det är bra eller rent skräp. DÅ kanske man kan tänka sig att hålla
handen och sondmata lite, men inte annars.
Det man däremot får idag är en plattform. En plattform rakt ut i etern. Publiken finns
redan där, det gäller bara att locka den till sig.
Är du något alldeles extra, om du har The X-factor som Simon Cowell skulle uttryckt det,
så ligger hela världen för dina fötter.
Om någon hade sagt ordet ”Youtube-fenomen” för några år sedan hade de flesta skakat
på huvudet, men idag är det ett myntat uttryck och något som många strävar efter att bli.
Justin Bieber var en helt vanlig tonåring med en passion för musik och sång som en dag
beslutade sig för att lägga upp sina filmklipp på Youtube.
Till en början var det bara vänner och familj som var orsaken till att antalet views ökade
men sakta men säkert kom fler och fler till Justins sida för att höra honom sjunga och se
nya klipp.

Det amatörklipp som lades upp av Justin Bieber för tre år sedan där han på en skakig
film sitter i en soffa och sjunger With You av Chris Brown har i skrivande stund
36 005 884 st views. Det är en helt makalös siffra!
Det skulle kunna vara mitt klipp. Eller ditt. Det skulle kunna vara vi som blir uppringda
av en manager som sett oss på Youtube. Det skulle kunna vara vi som tvingas till den
förskräckliga uppgiften att välja mellan Justin Timberlakes och Ushers labels eftersom
de näst intill slåss om oss.

Du behöver inte vara i Stockholm, London, New York eller Los Angeles för att göra något
av det här. Så länge du har en internetuppkoppling kan du med hjälp av sociala medier
bli en superstjärna om du så sitter insnöad i en stuga i Jokkmokk eller på en solig strand
i Thailand.

Du behöver bara ha rätt verktyg. Gitarrträningen och sångpedagogiken kanske jag inte
kan hjälpa till så mycket med här med här är några goda råd på vägen:
Itunes
Spotify
Youtube
Twitter
Myspace
Bandcamp
Reverbnation
Soundcloud
Pandora
CDbaby

Behöver jag fortsätta? Ge mig nu någonting nytt att njuta av på bussen hem från jobbet i
morgon så lovar jag att både like:a och tagga dig på Facebook i morgon.