Me at work.

I och med min diagnos har jag börjat förstå mer och mer om mig själv och det är tydligen ganska vanligt att få riktigt låga dagar – dagar då det känns som en omöjlighet att ta sig ur soffan och egentligen åstadkomma någonting alls.
Idag är en sådan dag.

Bara tanken på att lämna soffan och mitt How I met your mother-maraton på Netflix gör mig alldeles utmattad och alla mina gamla hjärnspöken välkomnar sig tillbaka på egen hand och börjar tala om mig för mig att jag inte duger, är dålig, ingenting värd ect.

Jag blir så trött!
Även att det här är vanligt vid utmattning och fibromyalgi så tänker jag inte kapitulera för de här känslorna.
De är ju bara känslor – inte sanningar.
Igår var jag glad och nöjd med livet och övertygad om att jag är omtyckt och älskad precis för den jag är och att jag är värd att vara i ett fint förhållande.
Det finns få saker jag skulle hunnit åstadkomma i natt som skulle kunna ändra på det eftersom jag faktiskt sovit.
Men trots allt finns mina hjärnspöken där innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe.

Så.. Vad kan jag göra för att vända den här snöbollen av negativa och destruktiva tankar?
- En sak som brukar hjälpa är att skriva.
Att tvinga mig själv att sätta ord på alla de här konstiga tankarna för att med egna ögon inse hur utomordentligt fåniga de är när de tar form.
- En annan är att göra planer med någon, trots att hela min kropp och mitt sinne skriker NEEEEJ!
På så sätt MÅSTE jag hoppa in i duschen, göra mig i ordning och klä på mig något snyggt och automatiskt förändras hela mitt sinnelag.
- En tredje är att inse mina begränsningar. Att tvinga iväg mig själv till gymmet just nu skulle vara lika med en smärre katastrof. Jag skulle förmodligen vara i tårar innan jag ens kommit av crosstrainern.
Då är det bättre att ta en promenad längs vattnet och kanske lyssna på lite bra musik.
-Och den sista saken. Peppa mig själv! I en goodiebag fick jag en bunt med post it-lappar med härliga små meningar.

De läser jag idag.
Thanks for being aweseome, Camilla!