För ett år sedan

Det här livet alltså.

För ett år sedan genomled jag ett utdraget missfall (som hade börjat i London den 5 oktober). När den här bilden togs hade jag sett ett dunkande hjärta och sedan sett det slockna.

Jag älskar den här bilden, trots att jag var mitt uppe i ett smärtsamt missfall just precis då. Jag gick på morfin och hade bestämt mig för att gå ut, ta på mig min färggladaste kappa och gladaste strumpbyxor. Trots blodet och smärtan. Få en glimt av hösten som pågick utanför mitt sorgsna fönster och försöka vara jag. Mina ögon sved efter litervis av tårar och rösten var tjock efter att ha vänt och vridit på det där förvånat förtvivlade tillståndet som var så svart. Det var en chock att jag – som klarar det mesta – bara inte kunde hantera det där som så många genomlider. Som att kroppen inte lydde mina order, tårarna levde sitt eget liv och känslorna övervann mina så förnuftiga tankar. Att detta barnet bara inte tänkt att bli. Så var det. Men kroppen ville inte förstå. Vägrade. Försökte frenetiskt att styra känslorna uppåt, men det var som att jag grävde upp mig i gropen och någon stod bakom och fyllde igen. Tog mig ingenstans. Fast.
Ville hitta skuld, och inventerade varje hörn av mig själv. Stressade upp mig själv för att jag bara inte kunde banka in skiten och gå vidare. Vidare med livet. Quickfixa!
Var tredje graviditet slutar i missfall. Jag är statistisk. Skit händer. Men det gick bara inte.
Endorfinerna var borta, hoppet och all den där optimismen som jag så många gånger byggt min person på. Helt plötsligt var jag inte jag. Förlorat min beståndsdel.
Det jag inte visste var att jag skulle blöda många dagar till och gråta ut det sista som krävdes för att kunna gå vidare. Så som livet kräver ibland. Att saker ska få ta tid. Läka ut.
Jag behövde tid, men den kravfyllda prestationsmänniskan i mig var sträng. Tvingade mig att försöka bli jag igen, gå till jobbet två dagar senare och försöka ta kontroll över situationen. Så. Jävla. Dumt.
Jag visste inte då vad jag vet nu. Att det var den quickfix. Som ett höghus lagat med silvertejp.
Men framför allt: Jag hade ingen aning om att jag skulle sitta här ett år efteråt. Se ännu en höst, men utan svidande ögon och klump i bröstet. Med en gravidmage med Cirkus Sundh inuti.

Livet alltså.