Naggade visioner och saker man inte pratar högt om

Visioner är mitt andra namn. De behöver inte nödvändigtvis uppfyllas, det är bara viktigt stoff för mina dagdrömmar. De som för mig framåt. Tar mig upp på morgonen. Sätter leendet på läpparna trots att allt är skit. Får mig att somna om kvällen. Eller fyller hela kroppen med happy go lucky-föda. Som att blodet pumpar lite lättare. Snabbare.

Och så blir en gravid. Nio månader av att vara ett flugtejp som drar åt sig människors åsikter, tyck och tänk om just de där visionerna. Och själv har man inte mandat. För barnet har inte kommit ännu.
Ett lätt offer med andra ord.

Vore utgångspunkten att vilja någons bästa hade det ju bara varit något fint. Men ibland får jag känslan av att det är högst sekundärt. Informationen bara måste ut. Bristerna i mina visioner bara måste synas.
Om det så är att inte räkna hem något (att barnet lever) innan barnet är fött (detta är information jag klarar mig alldeles utmärkt utan), små invändningar (tips) som graderar ner mitt intellekt till en tvåårings nivå (ditt barn kommer att dö om du inte matar det, eh, ja, jag vet) och utgångspunkten att jag, som burit barnet i nio månader, inte vill mitt barns bästa. Om det är någon som vill mitt barns bästa så är det väl ändå jag?
Ett tydligt tecken på detta?
Jag har visioner.

Värst är nog de där opeppiga kommentarerna. När jag berättade att jag och John var gravida så var människor så glada för vår skull. Det var ett rosa fluff av glädje. Fram till vecka 18-19 var allt så ulligt, gulligt, härligt och bomullsaktigt. Men så fort graviditeten var någotsånär safe, så ändrades tonen. Från ”åh, ett nytt liv” till en klapp på axeln med ett snett leende om att ”hahaha, ja, du, kom tillbaka om sex månader, då är det inte så härligt längre”. För mig är den här vändningen så … opepp. Ofta kommer dessa kommentarer från kvinnor, och är det något som jag själv skulle vilja dela med andra kvinnor så är det väl ändå … pepp? En dos styrka i verbal form. Som Bamses dunderhonung?
Inte så att det behöver målas upp någon guldkantad drömvärld som inte är sann, men spannet mellan överkryddad, peppig drömvärd och varnande, vad-har-du-gett-dig-in-på-opepp ser jag ändå som ganska … stort.

Just nu skriver jag stora notes till mig själv att inte göra samma sak. När jag har mandat.
Men just nu har jag inte det.
Jag får snällt sitta, med stora visioner, och suga åt mig information om att jag kommer bli en HELT annan människa, inte kunna gå ut utanför dörren på veckor och ha ett rent helvete.

Samtidigt som ekvationen ”allas upplevelser är unika och olika” ska gå ihop med det där putslustiga ”kom tillbaka om 6 månaders”-citatet (som att upplevelsen är densamma för alla. ALLA). Ledsen, men det går inte ihop.
Alla visioner ska dö.

Jag förstår att det som väntar runt hörnet är något nytt. Något jag inte vet något om. Ett vakuum av ovetande. Ett vingligt balanserande mellan bajsblöjor och rosa moln.

Men.
Jag är en kvinna av visioner. Drömmar. Som en vän sa till mig nyligen: ”En Emma Sundh utan visioner är ingen Emma Sundh”. Jag drömmer exempelvis om att åka till Göteborg i vår när vår kid är en månad gammal, att hen ska hänga i bärsjal, ska kunna hänga med mig och John på det mesta vi gör och att hen älskar att flaskmatas. Jag förstår att livet som väntar inte är ett sepiafiltrat marshmallowshav. Jag är fullt medveten om att jag kan få ett kolikbarn med smak för gåslever allena, som endast somnar om jag står på ett ben medan John sjunger Tommy Körbergs ”Stad i ljus”.

Det fina med visioner är att de inte är huggna i sten. De är inte bestämda. De är inte lag. De är just … visioner. Önskningar.
Inte krav.
Men det finns inget som är så irriterande i människors ögon som just visioner.
En blivande förälder med visioner ska vi inte ens gå in på.

Jag och John vill dela 50/50 på föräldrarledigheten från start (alltså dela upp dagarna i veckorna). Det är ett val vi gör eftersom det passar just oss som personer (och vår jobbsituation) utmärkt. Jag är enormt peppad att hitta lösningar tillsammans och pussla från första början. Denna information sticker i ögonen och än en gång möts en av det där hånfulla skrattet om att ”jaja, ni får se hur det blir” eller ”oj då, dela 50/50 – hoppas inte på för mycket”. Som att det förväntas att vi ska misslyckas. Som att visionerna ska ner. Ännu längre ner. Nej, vänta, ÄNNU längre ner.

Jag får känslan av att visionerna ska dödas (om de inte självdör av opeppet vill säga). Inte för att vi ska slippa bli besvikna om de inte håller. Utan för att de bara ska … dö.

Jag struntar i hur andra delar, bara jag och John får göra det som passar just oss bäst. I en perfekt värld – där kvinnor och män tjänar lika och livet kunde programmeras efter en redan bestämd mall, önskar jag att alla kunde dela 50/50 (om de ville), men jag är helt på det klara med att det verkligen inte fungerar för alla. Varken ekonomiskt eller praktiskt.

I och med att vi kommer att dela tidigt, så har vi pratat väldigt mycket om flaskmatning. Och där kommer vi in på vision 2.0.
För att undvika en fullkomlig prestationskatastrof, så är jag väldigt öppen för just matningsprylen. För ett år sedan var jag inte säker på att det här med amning var min grej, men jag blev ganska snart varse om att det är något man inte säger.
Så jag ändrade statusen till ”öppen-vi-får-se-vad-som-händer”. Mest för att please the crowd.
Att prata om att välja att inte amma är som att släppa ner en koffert i Ukraina signerat Putin. Det är garanterat sprängmaterial.
För mig handlar det så klart inte om att vårt barn ska missa de stört bra:iga grejerna med modersmjölk (än en gång, är det någon som vill mitt barn väl, så är det väl ändå jag). Men jag vill inte känna mig misslyckad om jag inte kan amma (eller om barnet skulle vara helt ointresserad av mina boobs). Jag har sett så många i min närhet gråta månader av sårade bröst, amningssvårigheter och en hormontrippad känsla av att vara en dålig mamma på det. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag var superpeppad på just amningen. Däremot är jag öppen. Öppen för vad som fungerar.

En annan parameter är just det här med att dela lika. För mig och John skulle det fungera optimalt om båda kunde mata vårt barn. Kommentarerna då?
”Du knyter ju an på ett sätt är helt fantastiskt genom att amma”. Jo, det tror jag säkert. Men den anknytningen vill jag ju även att John ska känna. Bebisen är ju något vi delar.
”Vill du vägra ditt barn den bästa maten?” Klart jag inte vill. Men det vill ju heller inte de som inte kan amma. Så sakta i backarna med prestationshetsen här. För visst sades de där kommentarerna för att jag skulle må bättre? Eller hur var det nu?

Kanske blir det så att jag kommer att pumpa för att få ut den bra:iga mjölken (om det går). Kanske inte. Kanske kommer jag mata mitt barn med mjölkersättning. Halva Frankrike är ju uppvuxen på mjölkersättning och de blev lite koko-härliga ( = bra med andra ord).
Men gud bevars om jag säger det högt. Om jag skriver det.
Att jag inte är så peppad på att amma. Därför har jag lärt mig att avsluta alla meningar som ”men vi får ju se vad som händer”. För är det något som jag har lärt mig är det att inte ha för höga visioner. Det gäller allt från förlossning, amning till de första småbarnsåren med inställning till ipads, TV, mat, uppfostran, resor, egentid, drömmar och … ja, livet. Det där livet som man har fyllt med framtidsdrömmar och visioner ska läggas på is. Inga visioner välkomna. Stängt för i dag. Och de närmaste åren.

Så jag avslutar varje mening med ”hahaha, men vi får se” eller ”vad vet väl jag, jag har ju inga barn. Än”.
Som att jag nedvärderar mitt visionsstinna intellekt till en tvåårings nivå. Som att jag slutar vara ”Emma med visionerna”. För att please the crowd.
För jag har inte mandat att tycka. Tänka. Och ha visioner.

Kontentan blir ju att jag helst tar råd av folk som inte har kids (undantag: mina närmaste vänner). Det är så … skönt. Avslappnat. Snällt. Empatiskt.
De vill mig väl. De vill inte att jag ska pleasea dem, de vill att jag ska säga vad jag tycker. Innerst inne. Inte bita mig i tungan. De vill att jag ska vara ärlig. Ha drömmar. Egna drömmar.
De vill att jag ska vara Emma med visionerna. De vill att jag ska vara … jag.

Hur blev det blev så här? Borde inte kommentarerna heja på att en testar sin grej? Peppa på visionerna? Hitta nya, spännande lösningar? Tänk vad mycket olika upplevelser vi skulle få höra!

Vad ligger bakom visiondöderi:et? Vad är det som driver människor till att lägga den där handen på axeln? Berätta om det värsta som kan hända?

Vad har ni för erfarenheter kring detta?

Mvh

Emma med visionerna.