Vinterviken, syréndoft och mina fräcka sportkläder

Det bästa jag vet just nu (förutom att borra in mig i Majkens kinder eller strecka ut tungan tills hon kiknar av skratt) är de här försommarkvällarna. Varje kväll packar jag och John ner Majken i vagnen, snörar på skorna och beger oss sedan ner till prunkande Vinterviken.

När man traskar ner för backen från Aspudden slår syréndoften emot en. Därefter bländas man av den varma solen och man ba gaaaaah, tjofadderittan, halleluja, det här är livet.

Som lantis i exil väljer jag att gå igenom kolonilotterna där odlingsglädjen är total. Det doftar jord, sommarkvällar, trädgårdsentusiasm. Mamma helt enkelt.

Det bästa med att gå här på kvällen är att kaprifolen doftar som mest just precis då.

Dyker ner med näsan precis här.

Medan halva Stockholm maratontränar (varför har de så sinnessjukt bråttom?) i fräsig spandex så traskar jag i mammas gamla Busnel-kofta (bästa slänga-på-sig-plagget), 40-talsklänning och skitsnabba Nike-skor.

Och solglasögon från Monki. Alltid.

Vackra Winterviken, inslagen i björk.

Där går vi, pratar om ditten och datten, diskuterar upprört och hänfört omvartannat, beroende på ämne. Miljöpolitik, landet vs storstan, framtidsdrömmar, jämställdhet och Majkoberten är ämnen som det tydligen aldrig går att prata för mycket om. Vi kommer aldrig till en punkt, utan bara till ännu ett kommatecken eller konstpaus.

När solen når taknockarna sladdar vi in på innergården hemma i Midsommarkransen.

Bakom varje fönster pågår ett liv. Eller två.
Majken vaknar till, en bär upp henne, medan den andra parkerar barnvagnen.

Så vinkar hon godnatt och så somnar hon sött i sin lilla, lilla säng. Med ljudet av löv och kluckande vatten i öronen och med fotosyntesrenad luft i lungorna. Tack alla träden, gräset, jorden, kaprifolen och syrénen för att ni tar hand om allt skit, så min unge får andas frisk luft.