Min största ångesbov

Jag tänkte berätta om mitt största ångestproblem. Det går hand i hand med min sociala fobi, men står ändå för sig eftersom det får sina egna konsekvenser. Min kropp.



Från lägre tonåren till 18 års ålder ungefär har jag alltid varit smal. "Idealsmal", vad en nu vill kalla det. Jag hatar ideal och jag hatar samhällets alla äckliga normer, men vi måste ju kalla det för någonting. Jag kunde äta vad som helst och hur mycket som helst under de här åren - kroppen förblev oförändrad. Jag åt mycket choklad, åt ute med kompisar osv men jag behövde aldrig bekymra mig för min kropp. Jag hade heller inte några direkta kroppskomplex i tonåren. Till skillnad från många andra så har mina värsta komplex dykt upp nu, i vuxen ålder. Tragiskt men sant.


Trots att jag gick upp lite extra i vikt kring studenten lyckades jag tappa dem kanske på ett år. Redan där började min ångest kring min kropp och lite av en ätstörning. Ända fram tills förra våren så har jag konstant testat olika dieter, känt ett tvång att träna och motionera och sett ner på mig själv enormt ifall jag inte gått ner i vikt eller lyckats behålla vikten jag trivts som bäst med. Sedan blev jag sjukskriven och problemen bara växte. Jag fick en ångestdämpande medicin och swoosh sa det så hade jag gått upp 7 kg i vikt. Det kändes som att det gick swoosh i alla fall. Tillsammans med medicinen som gjorde mig otroligt seg och trött, vilket gjorde att jag inte klarade av att vara vaken ens en halv dag och med mitt hetsätande och ätande för att dämpa ångest gick jag upp i vikt. Solklart. Jag vet anledningen. Det är säkert helt okej, det MÅSTE vara okej. Man ska inte behöva vara sjuk och äta mediciner för att "komma undan" med att gå upp i vikt. Eller hur? Men vi vet ju hur samhället ser ut. Viktuppgång är oftast lika med skit och vi matas varje dag, hela tiden med olika bantningsmetoder och olika normkroppar som vi ska sträva efter. Sa någon beach 2015?

Detta är det jag mår kassast över. Min kropp. Det ska inte behöva vara såhär. Jag känner mig så svag och som ett offer för kroppsförtrycket. Det är jättetråkigt, för jag VILL verkligen kämpa för sunda kroppar. Det finns sunda kroppar i alla former och i alla storlekar. Det vet jag och det vet förhoppningsvis du. Men det går inte. Det går inte för mig att inse att jag duger. Att min kropp duger. Det går inte - den gör bara inte det. Jag vet inte om det beror på att det för mig har blivit en så stor skillnad på min kropp. Jag har behövt gå upp en till två tros- och byxstorlekar och nu dras jag med den fina magen som jag till min förskräckelse och ångest inte alltid lyckas dölja. Den finns där, den ser oproportionelig ut mot resten av min kropp och jag blir så arg på att jag just måste få mest fett på magen. Jag vet, just på grund av att jag är psykiskt sjuk, att jag antagligen förstorar det hela. Och det sjukaste med allt det här är ju att jag ÄLSKAR ALLA KVINNLIGA KROPPAR. Spelar inte roll på storlek eller vart fettet sitter. Skönheten hos en kvinna sitter inte i fettprocenten eller i hur stor magen är! Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om andra. Men med mig... Med min kropp är det ett helvete.

Jag kan seriöst sitta och titta på vilken kropp som helst, verkligen vilken kroppstyp som helst (jag vet att det är dumt att jämföra) för att ändå hitta saker med denna för mig helt främmande människa som är tusen gånger bättre än mig. Det kan vara att hon har ett finare ansikte, att hennes kropp ser mer proportionelig ut än min, att hon har ett fint ansikte, att hon säkert är en jättegullig person - vad som helst. Det spelar ingen roll vem jag jämför mig med - jag kommer ändå ha en fulare kropp.

Det här är rätt deppigt att skriva om. Jag önskar verkligen att alla kvinnor (och män) slapp lida av denna ångestproblematik. Att avsky sin kropp i mångt och mycket. Jag vill inte hetsa såhär. Jag vet att det varken gör från eller till för någon annan. Det borde inte vara ett problem, det är så oväsentligt för världen. Min fästman och mina vänner stöttar mig väldigt mycket och jag vet innerst inne att livet inte kommer bli bättre av att jag fortsätter racka på mig själv, men det är inte så lätt att sluta. Jag mobbar mig själv och jag önskar att jag bara kunde börja älska mig själv. Det ska inte spela någon roll att jag går upp 10 kg i vikt. Inte om jag går ner 10 kg i vikt heller. Inte ens 20. Mitt värde sitter inte i min kropp - jag vet det innerst inne.



Men jag är där jag är. Jag behöver få hjälp och det kommer jag att få. Det är bara så jobbigt att vänta. Vänta på att börja må bättre och vänta på att få hjälp. När man väl har kommit igång med att få hjälp tar det ändå en bra bit "in i hjälpen" för att komma någon vart. Men detta, tillsammans med min sociala fobi, är ett helvete. Bara en sak som att gå ner till tvättstugan blir jobbigt. Jag kanske ser tjock ut? Min rumpa kanske ser för stor ut? Tänk om grannarna tittar ut på mig nu när jag går och tycker jag är tjock och ful? Mitt hår kanske har tjorvat sig i hästsvansen, det kanske ser jättefult ut?


Då, kan ni förstå, att bara en sak som att åka till affären blir fruktansvärt jobbig. Det är bara tur att jag går så mycket in för det jag gör på scen att det inte blir ett hinder där. Det hade ju inte fungerat. Det sorgliga är att jag är långt ifrån ensam om att ha det såhär. Det är inte rätt. Det måste sluta!

Det är min historia, som jag gärna delar med er ♥