Vårfeelings komma här

Är det bara jag som har aningen svårt att sitta inne när solen skiner ute? Det känns som att jag är så svältfödd på det där med ljus. Dessutom går jag bara och ler över det faktum att det inte längre är mörkt på kävllarna när jag hämtar på förskolan. Det är inte mörkt. Helt fantastiskt och väldigt skrämmande, för vi har missat vintern. Tur den kommer göra minst en vända till innan det blir vår på riktigt, för vi har visst lovat A en sväng till en backe för att testa skidor. Och det funkar ju sisådär när våren har tagit bort all snö.

Men idag alltså, några plusgrader och fantastiskt solsken. Skalkläderna är återigen framplockade, jag lovar att vi inte behöver köpa något nytt för säsongen när man konstaterar att ungarna har minst fyra skaljackor var. I rätt storlek. Vi kan väl bara konstatera att den här 89 cm korta Lillasystern utan problem kör på storlek 104. Och som jag saknat den jackan. Men vi kör också på Maxomorras skaloverall 86/92 med marginal, på Didriksons stl 80, på Reimas 98. Lilla A har storlek 116 i sin Lindberg och den är nog på sista säsongen (jag gillar inte för korta jackor då det blir kallt åt ryggen), men har mycket plats i sin Maxomorra 110/116, även Everests (usla) i samma storlek är rymlig. Dessutom har hon den magiska kappan från Danafae i storlek 104 som räcker minst våren ut med. De fleecefodrade regnställen däremot fick vi uppdatera Lilla A till stl 120 och Lillasystern kunde kliva upp i det ärvda. Rätt kittade med andra ord. Och jo, vi behöver flera uppsättningar. De här ungarna ligger i leran mest hela tiden, vi har alltid minst ett ombyte på förskolan.

Däremot kommer Lillasystern behöva sig en ny vindfleece framöver, ett par nya överdragsbyxor. För det har vi tydligen inga fler i mellanstorlek att hoppa till. Dessutom är behovet enormt av fingervantar. Vart tar de vägen?