BUD, BREAKING

13e mars

just nu har jag inte många ord. utöver kärleken, som är ren och spirar, tycks det
mesta mig plötsligt ha förmultnat. någonstans vet jag ju att just det där betyder att
nytt ljus är på väg, - ny växt & förändring. det gäller bara att fästa blicken på den där punkten ljus, anandes i sprickan som sakta öppnar sig. men visst kan det göra ont när knoppar brister.
undrar vilken blomma jag ska bli, eller är, alltjämt. kanske en blå anemon.
den med tunna och lite sköra kronblad, men starka rötter
som kan växa både neråt och åt sidorna.
den vars frö sprids lätt för vinden.
jag vill nog tro att jag är en asfalts-blomma. vill nog tro att jag väljer ljuset, genom det mörka, hårda. eller kanske allra mest att jag lever mitt liv med tanken att
rädda, osäkra, det är vi alla ibland.
det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.
jag är lite skör & blå men bär otaliga frön av
tålamod och framhärdande. ja, kanske en blå anemon. vilken blomma väljer Du att vara?

nu. en packad väska och jag tar tåget till paris.
vi ses på andra sidan, Ni maskrosbarn & orchidéer,
Ni vildrosor & eterneller.

all min kärlek för Era fantastiska lyckönskningar
sedan sist. Ni är fantastiska. varenda en.

h

±

march 13th



i don’t have many words right now.
other than love, which is pure and spiring, it seems to me that most things has suddenly mouldered. i know that all that really means is that new light is coming, - all new growth and probably changes too. it’s about keeping your eye at that luminous spot, where light so far only can be sensed; in the crack that is slowly opening up. but, of course it hurts when buds are breaking.
i’m wondering what flower i’ll become, or am. maybe a blue anemone. the one with the airy and somewhat fragile petals, but strong roots; which can grow both downwards and sideways. the one whose seeds are easily spread by the wind.
i like to think i’m an asphalt-flower. like to think i choose the light, through that which is dark, through that which is tough. or perhaps more so that i live my life with the idea that; we are all fearful, insecure at times. it's the power of - i’ll do it anyway - it’s all about. i may be a bit fragile & blue, but carry countless seeds of patience and persistence. yes, maybe a blue anemone.
which flower do you choose to be?




and now? a packed suitcase and the train to paris.
see you on the other side, you dandelion children & orchids,
you wild roses & flowering perennials.

all my love for your wonderful wishes since last time. you guys are amazing. every single one of you.

h,
x