FEATHERS & STONES
work mode music is bonobo eyesdown from their black sands album :
jag vill veta
vad får Dig att vakna, vad får Dig att komma till liv ?
this years attire & dying roses | last years
det måste alltså vara runt ett år sedan.. det där får jag inte riktigt grepp om. det där med tid. men på ett ungefär ett år sedan då, senaste gången mamma rensade bland rosorna i trädgården. då när hon tar bort de blommor som nu bara tar kraft från buskarna, från de ännu snävt snurrade små, nya knopparna. hon fyller en hel skottkärra i år, undrar igen om jag vill använda och om de ger mig kraft.
det gör de. de ger mig också lite svindel. eller egentligen är det tiden som ger mig svindel. när det blir tydligt så hur den passerat. det är ett törne det där lite, ~ & även de riktiga taggarna är giftigt vassa, jag får återigen suga lite blod från några fingertoppar.
och jag gör som jag alltid måste. jag trycker näsan & läpparna djupt ner bland blombladen, handflatorna kupade; fulla av regnstänkta rosor och en doft som jag inte ens kan komma i närheten av att beskriva. jag kan bara, för att läka de små sår törnet ger, fotografera & föreviga. då lättar känslan lite,
~ blir nästan bärbar;
av hur allt går lite för fort,
är lite för flyktigt.
det måste alltså vara runt ett år sedan.. det där får jag inte riktigt grepp om. det där med tid. men på ett ungefär ett år sedan då, senaste gången mamma rensade bland rosorna i trädgården. då när hon tar bort de blommor som nu bara tar kraft från buskarna, från de ännu snävt snurrade små, nya knopparna. hon fyller en hel skottkärra i år, undrar igen om jag vill använda och om de ger mig kraft.
det gör de. de ger mig också lite svindel. eller egentligen är det tiden som ger mig svindel. när det blir tydligt så hur den passerat. det är ett törne det där lite, ~ & även de riktiga taggarna är giftigt vassa, jag får återigen suga lite blod från några fingertoppar.
och jag gör som jag alltid måste. jag trycker näsan & läpparna djupt ner bland blombladen, handflatorna kupade; fulla av regnstänkta rosor och en doft som jag inte ens kan komma i närheten av att beskriva. jag kan bara, för att läka de små sår törnet ger, fotografera & föreviga. då lättar känslan lite,
~ blir nästan bärbar;
av hur allt går lite för fort,
är lite för flyktigt.
image n°1 | bedlinen HM home | linen pillowcases with shells & feather festoon LW image n°2 | happy feet in a bath of dying roses wearing boho goddess barefoot sandals from forever soles
paper with favorite quote i scribbled down has the feather sara made for me
© hannah lemholt photography / sara n bergman illsutration
//
i want to know
what gets you to awaken,
what makes you come alive?
it has to be around a year ago then..
something i can never really get my head around.. time.
but about a year ago then, since then, the last time mama
weeded out among the garden roses. that time when she removes
the flowers that now only takes power from the bushes,
from the still tightly spun small, new buds.
she filled up a wheelbarrow this year, wondering again if
i want to use them in any way, and if they give me strength.
they do. they also give me vertigo.
or actually it is the time concept that make me dizzy.
when it becomes so clear and indisputable how it’s passed.
it’s a thorn that a little bit, ~ & even the actual
thorns are toxic sharp, i yet again have to suck
some blood from a few fingertips.
and i do as i always just must.
i press my nose & lips deep down
among the petals, palms cupped;
full of rain bedewed roses and a fragrance
that i can’t even come close to describe.
i can only,
in order to heal the small wounds all thorns give,
photograph and immortalize.
then lightens the feeling a little, becomes almost bearable;
of how it all goes a bit too fast,
is a little too fugitive.
but most of all i want to know
what gets you to awaken,
what makes you come alive?
x,
h
More posts from
