Regionals – Över för denna gång
Först och främst vill jag rikta ett stort tack till mina lagkamrater. Jag har aldrig haft så kul med ett lag som med team Alpha. Simon, Numi, Camilla, Linnea, Patricia och Jenny. Tack för att ni hela tiden har trott på mig och lärt mig allt jag kan.
Jag vill även rikta ett stort tack till Crossfit Nordic och våra sponsorer: Reebok, Gymgrossisten, Nocco, Rpm fitness och Rehband.
Tyvärr blir det inget Games (VM) för oss iår. Vi slutade på 7e plats overall och det är endast topp 5 som går till Games.
Det hade varit lättare att ta denna ”förlust” om det hade varit så att vi var för dåliga för att komma topp 5, dock var fallet annorlunda. Vi kom topp 5 i varenda event förutom ett event och det var ryck. Jag failade alla mina försök och fick alltså inte upp någon vikt vilket gjorde att vi kom näst sist i det eventet.
Små jävla pissmarginaler gör att vi inte kommer tävla i Games. Jag försöker se positivt på den här resan men just nu är det svårt, riktigt svårt. Vi borde ha kvalat och det känns som det är mitt fel att vi inte gjorde det.
Det jag kommer ta med mig är erfarenhet och hunger. Nu väntar ett år av stenhård träning för att lyckas bättre bästa år.
Min resa började i Juni för ett år sedan och den största delen till att min resa och utveckling har gått så fort är en man som heter Numi Katrinarsson. Han har coachat mig från dag 1, trott på mig, hjälpt mig och pushat mig. Utan Numi hade jag aldrig kommit dit jag är och utan Numi kommer jag inte nå dit jag ska.
Det var han som sa åt mig att köra ”dagens pass” hela förra sommaren trots att jag ville mer. Det var han som sa att jag var redo för att börja gå på tyngre vikter, det var honom jag fick börja jaga när jag var redo. Jag kommer ihåg att jag fick en tankeställe när vi hade kört några pass. Jag måste bli sjukt mycket starkare, snabbare och bättre för att ha en chans att ens kunna träna med honom. Sakta men säkert började min kropp svara, jag tränade som fan och jag började hänga med och jag kommer aldrig glömma första träningspasset när jag hängde med honom i woddarna utan att vara döende efteråt.
Efter det fortsatte det bara. Jag fick en reservplats i Nordics lag ”Alpha” och jag tänkte att jag skiter i att jag är ny i sporten, jag ska fan ha en ordinarie tröja och började köra ännu hårdare.
Crossfit Open kom och det var dags att visa vad jag gick för. Tyvärr gick det inte så bra som jag hoppats pga två workouts som innehöll mina största svagheter. Trots det fick jag tillslut min tröja i laget och vi hade ett mål, det var Crossfit Games i Juli.
Nu blev det inte så men jag kommer komma igen. Antingen i lag eller individuellt, det vill tiden visa.
Två veckor off väntar och jag ska försöka ta fram det positiva ur det här och motivera mig själv för kommande år.
Sist men stört. Min familj. Paula, Molly och lillen i magen som låter mig satsa på det här. Jag är inte ett jävla skit utan min familj och jag vill bara krama dom just nu.
Den här jävla snubben betyder sjukt mycket för mig. Han är löjligt bra atlet och nu även en av mina bästa vänner.
