En veranda här

Vita frökapslar virvlar i vinden och får det att se ut att snöa, trots att det är över 35 grader varmt ute. Ett rökmoln bolmar förbi som tunn dimma när grillmästaren – en något smalare Jerry Garcia – öppnar luckan på stålpjäsen, när han tittar till de enorma köttstyckena. Vägkrogen spelar Hank Williams, mannen i svart och Doctor my eyes. På verandan bredvid serveringen sitter ett par i varsin gungstol. En ödla rusar mellan skuggorna från de parkerade bilarna. Min panna är blank av svett. Det är en brännhet dag i Leiper’s Fork, Tennesse. Jag svalkar mig med en sista klunk innan jag lämnar Puckett’s Grocery and restaurant och sätter mig tillrätta i bilen. Den raka åttan under den monumentala huven mullrar dovt. Ljudet är hypnotiserande. Betryggande. Avslappnande. I backspegeln ser jag mitt redan solkyssta ansikte, fräknarna – ögonen, som nästan ser ut att ha blivit blåare. Känslan är bekant. Dalasommar. Min brors bil. Den tunga ratten. De långsamma bromsarna. Brisen från fönstren. Men vid min sida sitter ingen nu.
Ängarna, kullarna – skogarna på håll – gör landskapet påfallande likt Mälardalen. Så här ser det nästan ut på landet, vid stugan. Men jag är långt från hemma. Långt från allt som väntar. Långt från verkligheten, antar jag. Samtidigt lever jag. I allra högsta grad. Längs vägarna avlöser husens till saluskyltar varandra. Drömmarna har blivit annorlunda här. Vackra villor, alldeles tomma. Liv, någon annanstans. Nedanför en backe står en likadan Dodge Charger som General Lee’s i Dukes of Hazzard. I hagarna betar hästar lugnt. De ser ut att vara mindre här, än hemma. Jag torkar återigen svetten från mitt ansikte. Har inte känt en sådan här hetta sedan Rishikesh, då jag knappt kunde röra mig. Rullar sakta fram till en korsning. I vägrenen går en handfull fångar och plockar skräp, övervakade av några poliser. Jag blir ombedd att stanna. En konstapel kommer fram. Snabba glasögon. Crew cut. Pistol i hölster. Jag fortsätter att svettas. Kanske kommer det att misstas för nervositet. – What kind of car is this, son? – Eh… It’s a Pontiac. From 1951. – She’s a beauty. – She sure is, kontrar jag rappt. – Do you mind if I take a picture? – Not at all, svarar jag taktiskt. Polisen tar upp sin telefon. Tar ett par bilder. Drar något skämt som jag missar slutet på. Jag fnittrar lite, men den stora skrattsalvan uteblir. Polisen vinkar – smått besviken – till mig att fortsätta mot korsningen. Jag svänger ut på den större vägen. Ser fångarna bli allt mindre i backspegeln. Där går de, tänker jag. Och här åker jag, tänker jag vidare och dundrar ut på landsbygden.
Här försöker jag sortera mina tankar. Här försöker jag få grepp om allt som händer. Här försöker jag komma ikapp med livet. Ikapp med döden. Ikapp med sorgen, glädjen och allt som får plats däremellan. Jag åker vidare med motorns muller nästan sövande i öronen, funderande på varför jag svettas genom nätterna, oavsett om jag är i Nashville eller Kvarnsveden. Kanske försöker kroppen tränga ut en undermedveten rädsla ur kroppen. Kanske vill den också fly. Rymma. Låtsas. Kanske behöver den göra just det. Ibland tror jag att jag börjar bli allt räddare. Nu när jag ser hur mycket jag älskar. Och när jag ser hur mycket jag gör det hela tiden. Min familj. Pysen. Min lilla. Nu, nu när det blir allt tydligare för mig vad jag vill och vad jag inte vill göra. Då, då blir rädslan större.
Motorn mullrar mer. Brisen svalkar fortsatt. Jag funderar vidare. På om jag ska sluta skriva. På om jag ska lägga ner bloggen. För jag är trött. Trött på all uppståndelse. Trött på att vara en sjukdom. Trött på att mitt liv har tagit den här vändningen. Trött på alla råd, även de som ursäktar sig med ”jag vet att du egentligen inte vill ha några tips, men just det här…”. Trött på alla åsikter. Trött på alla självutnämnda profeter som tror sig sitta på en lösning. En sanning. En lag. Jag är trött. Kanske ska jag bara köpa ett av alla de här husen som är till salu utanför Leiper’s Fork och gömma mig. Starta om. Börja på slutet i fred.
Jag fortsätter färden. Vänder på en rostig bensinstation. Börjar rulla tillbaka. Då passerar jag poliskaravanen igen. Bestyren i vägrenen är klara. Nu är de på väg tillbaka till fängelset. Jag ser fångarna genom fordonens fönster. Ser dem titta ut. Försöker möta någons blick. Misslyckas. Och så fortsätter jag, framåt. Längre bort. Där åker de, tänker jag. Här åker jag.
I morgon ska jag skriva om i går.