Vid floden se

Det är en av få scener där någon dör som jag verkligen tycker om att se. Det låter kanske märkligt, osmakligt, men det är sant. Jag ska berätta. Låt oss börja med att backa bandet. Förbi den avbrutna behandlingen, förbi trädgården i Kvarnsveden och de stilla sommarmorgnarna med Pysen på Hägerstensåsens hemliga stigar. Innan Maria försvann på trottoaren i New York, innan veteranbilen i Tennessee. Innan fotoutställningen och propparna. Till ett ögonblick på vattenhålet Kåken i Stockholm, då släppet av boken skulle firas med familjen, med vänner, med de närmaste. När allt pausades som en scen i nyss nämnda film, den då popcornen blir hängandes i luften, då alla rörelser förstelnas utom för huvudrollsinnehavaren som kan röra sig fritt i den frysta händelsen. För det var så det kändes. Och det är så jag minns det, när jag nu ser tillbaka.
Hela familjen skålade hos mig, när kvällen fortfarande var ett barn. Jag mådde bättre, var mer med än på länge. Det kändes som om jag hade hunnit ikapp mig själv. Vi skrattade tillsammans. Allt var så fulländat att jag bara ville bryta ihop och gå sönder. Men i stället fortsatte vi. In i natten. Tillsammans. Hela familjen. När vi kom fram var först ingen där, men innan natten gick över till ett nytt dygn var baren fullsatt av kärlek. Omtanke. Närhet. Vänner från länge. Vänner från nyss. Ytligt bekanta och människor som känner mig bättre än andra. Ingenjörer och tatuerare. Kollegor – journalister och fotografer. Konstnärer och arbetslösa. Syndare och helgon. Samtliga genier, på sina högst individuella vis. Det var en kväll och en natt som fick hjärtat att slå lite snabbare, lite hårdare. Jag dansade mig mot småtimmarna, åkte hem i ett skratt. Det skulle visa sig bli den sista kvällen som jag mådde bra. Sedan dess har jag spårat ur. Vissa dagar hastigare än andra.
Jag minns en gång hur jag läste om en pojke. Han var inte ens tio. Han var också sjuk. Inför sin begravning hade han varit med och bestämt. Hur det skulle gå till, vad som skulle serveras efteråt. Läsk och kebabpizza. I och med det hör jag att det var ett ärligt ögonblick. För vi är vad vi är. Vi är vad livet har gjort oss. Mitt liv är inte frack och Belugakaviar. Mitt liv är en blandning av det höga och låga. Det svåra och lätta. Det fula, det sköna. Så kommer jag att ha levat, på balansgången. Och det kommer att ha varit ett vackert liv. När jag dör, låt det därför bli en vacker dag, även om jag märker hur det skaver i mina sinnen att i detta nu skriva en sådan sak.
Vad som skulle kunna vara sant och vad som bara är högoktanig gallimatias är upp till betraktaren att avgöra när det kommer till slutet på filmen Big Fish, Tim Burtons gränslösa skröna från 2003 där Edward Blooms liv och leverne porträtteras. I filmen är hans son Will mer än lovligt fylld av dubier. Nästintill fientligt skeptisk. Mot slutet av filmen är det dags för Edward att dö. Han har levt ett rikt liv. Kantat av äventyr. Närvaro. Känslor och kärlek. Will bär ner sin far i en flod. Han vänder sig om och mellan träden i branten ner mot vattnet ser han plötsligt alla de människor som fadern berättat om genom åren, som han påstått sig genomfört det ena och det andra upptåget med, vars existens Will gång på gång ifrågasatt. Nu står de där. Samlade. Edward dör. Det är en bra scen. Full av liv. Full av tröst.
Någon tyckte nyligen att jag var fulländad som människa. Det skrevs i all välmening. Jag är tacksam för omtanken. Jag antar att personen menade att jag nått mitt mål. Att jag kommit fram. Men jag vill inte vara fulländad. Jag vill inte vara klar. Vill aldrig komma fram. Jag vill fortsätta. Fortsätta leva. Fortsätta vara med. Göra allt som jag har drömt om. De andra drömmarna. De större. De som sträckte sig längre fram, som nu mest är sågspån och gamla anteckningar. Nu ser jag tiden skena och kroppen förvandlas. Jag ser listan med saker som jag vill hinna med att göra. Den är kort. Men ändå gör den mig orolig. Får panik av tanken att jag inte skulle hinna med punkterna. Men jag kan inte låta bli att undra vad jag vill göra när sista punkten på listan stryks över. Om det kanske är då som jag är fulländad. När alla drömmar ligger bakom mig och inte framför. Det blir en farlig stund. Utom dem har jag inte längre någon strävan. Efter dem finns bara det avklarade. Då finns det bara plats för eftertexterna kvar.