Inifrån mig.

Hittade en av mina lappar som jag skrivit ned en del punkter på från mina möten med kbt-psykologen på S:a Helena anorexi- och bulimimottagningen. Vill dela med mig lite av några punkter som jag måste tänka på varje dag, så fort jag börjar triggas igång på bakverk m.m. Punkter/tankar som skall gå på en 100-dels sekund. Jag skall alltså inte stå och klia mig i håret och fundera i 3 minuter vid varje tillfälle om jag verkligen ska/måste ha den där bullen i mig, utan det skall så här fort *knäpper med fingrarna* Ok, i början var det nästan så, att det tog tid, men det är för att man skall lära hjärnan att tänka på nytt sätt. Så i början tar det tid såklart

* När man triggas igång/får ett påslag – ta ett (mentalt) steg bakåt, lugna dig INTE för stunden med kakor/godis. Ta tiden: 1 minut, 2, 5, 10 minuter, då får man lite fokus på annat. När du stått emot påslaget – beröm dig själv: ”Fasen, vad bra/grym jag är!”.
Det låter töntigt, men det stärker en mer än vad man tror! Det som är så bra är att ingen annan hör dina tankar, så det är bara att ösa beröm över dig själv

* Det är ”bra” att man blir ”sugen”/får påslag/blir triggad och att man står emot direkt. För då syns gränsen tydligt på vad som är ”normalt” och inte normalt sug/påslag, denna tydliga gräns påminner dig om varför du inte skall falla tillbaka på det gamla, inlärda mönstret.
Än en gång: Lugna dig – ett steg bakåt – stå ut. Jobba, jobba, JOBBA med dessa tankar! Det är SÅ otroligt lätt att falla tillbaka till det gamla negativa mönstret/ den onda cirkeln.

Eftersom jag jobbar i ett kök där vi har en massa finfin hemlagad mat, hembakade kakor och desserter så blir det genast lite knivigare för min del med mina ätstörningar i ryggsäcken. Dessa 2 (av flera) punkter måste jag tänka på på jobbet dagligen – där det är som mest jobbigt, men även när jag går förbi bagerier m.m.
_____________________________________________________________

Några punkter som jag måste få in i mitt huvud ”på fritiden”:

* Värdera VARJE kroppsdel som ett sammanhang – dvs; var nöjd och glad med det du har, att alla dina kroppsdelar fungerar perfekt.

* Simningen – nytt synsätt på mig själv, snälla tankar. Visst, jag gillar inte alls att visa mig i badkläder, men än så länge har det bara vart pensionärer i badhuset när jag vart där så då är det lugnt

* När jag duschat -även på min väldigt smala tid- så har jag alltid haft äckel- och fetkänslor för min kropp (givetvis i spegeln också). Det är ett GAMMALT och INVANT tankesätt.. som jag dessutom nästan blivit av med nu ÄNTLIGEN!

* Viktnedgångs”kickar” = oviktigt – JÄVLIGT oviktigt!!
Jag tror att de allra flesta känner igen sig där, oavsett om man har ätstörning eller ej. Men som i mitt fall så har det varit som ett beroende, att ständigt få det där jäkla minuset på våg OCH måttband. Det enda plusset som var godkänt var alla vikter i form av hantlar, maskiner och skivstänger jag ökade med på gymmet. Var det ett ynka plus runt magen på måttbandet eller om jag hade gått upp ett hg varje vecka som jag vägde och mätte mig – då hade jag ju misslyckats, jag behövde ständigt mina ”viktnedgångskickar” för att känna mig duktig/bra. Vågen/måttbandet hade lika gärna kunnat visa 10kg / 10cm på en vecka. Min besvikelse var lika stor. Och då skulle man ju träna ÄNNU mer och äta ÄNNU mindre för att få minus på våg/måttband till veckan DÄRPÅ. Sjukt.
Det är en fantastisk känsla att inse detta nu att det var så J-A SJUKT det jag höll på med i nästan 10 års tid.

* Andra kickar i vardagen.
Min kbt-psykolog bad mig att hitta andra kickar i vardagen istället för viktminskning, som t.ex; vänner, pyssel, myskvällar med sambon.
Hon påminner mig väldigt ofta om att det som sitter på min kropp ÄR inte Carina. Att det är INSIDAN som alla mina nära och kära bryr sig om, inte min kropp.

________________________________________

Jag skulle kunna skriva en halv roman om allting vi pratat om på mottagningen, för det är så otroligt mycket, och då har jag ändå ”bara” varit där 1 gång/veckan sedan hösten 2013.
Dessa punkter jag skrivit om passar såklart inte alla, men kanske hjälper det någon. Sen kan jag förstå att det ser ”konstigt” ut att man skall tänka så, men jag kan tro att det är lättare att ta del av dessa punkter när man har själv har varit hos psykolog.
Nu svamlar jag bara.. har så mycket att tänka på så jag får nog ta och logga ut nu och samla mig

Är det något ni undrar över så tveka inte att fråga! Och som jag sagt 100 gånger innan – att be om hjälp och att få hjälp via en ätstörningsmottagning är det bästa,bästa,BÄSTA jag gjort! DET är att ta hand om sig själv – inte mitt forna jag med att jojo-banta, överträna och leta viktminskningskickar, överäta, spy m.m.

Kram på er ♥

Mer ”history” om mig artiklar som fantastiska Hanna Medin har skrivit om mig och mina problem finner ni HÄR och HÄR.

Ps. För 2 veckor sedan kom det över mig att JAG, i höstas, valde att berätta för HELA personalen på jobbet (ca 30 pers) på ett av våra måndagsmöten, om mina ätstörningar och att jag får professionell hjälp för det. Frågan slog mig för 2 veckor sedan: -”Hur F-N vågade jag det?!!” :O Jag är stolt över att jag faktiskt gjorde det. Det var min sambo som sa att jag skulle må bra av om ”alla” visste om min sjukdom, att det skulle hjälpa mig under resans gång mot mitt tillfrisknande. Och tro 17 att han hade rätt! Jag gick ut med artikeln på Fb och att det var mig det handlade om, skakig som ett asplöv tryckte jag på ”Skicka”-knappen. Såå himla fin respons jag fick där och på andra sociala medier, mail, telefon, på stan – ÖVERALLT! T.o.m min sambo fick fina ord av sina kollegor om att jag vågade stå för min sjukdom, som är så tabubelagt.