18 JANUARI 2014

Dagen då First Maid traskade in i mitt liv, och kom att sätta så otroligt stora avtryck, på ett alldeles, alldeles speciellt sätt. Min fina, fantastiskt lilla tjej. Det har gått tolv dagar sedan hon somnade in hemma vid stallet under den stora vackra häggen. Tolv dagar sedan hon låg där med en stor tuva gräs i munnen, alldeles nöjd i blicken och redan långt borta på de evigt gröna ängarna. Trots att jag såg det med mina egna ögon kan jag, eller vill jag inte acceptera, att hon faktiskt är borta. Att hon redan var borta där och då… det känns så overkligt. Så kort tid på jorden, borta på ett ögonblick och saknad för alltid.

Min sista och mest betydelsefulla bild av Maud. Hennes sista minuter i livet. Tidigt på morgonen en till synes helt vanlig onsdag, men för mig – den värsta dagen i mitt liv. Att ta vara på de där sista minuterna, att höra veterinärens bil rulla in på gården och inse att det är dags, att borra in mig i hennes päls en sista gång och veta att hon aldrig mer kommer tillbaka. Tårarna rinner fortfarande helt okontrollerat och jag saknar henne så ofantligt mycket. Snart publiceras hela vår story här. Både svåra stunder och highlights.