Tuijas lakritsskola: Nu ska rötter bli lakrits

Utanför fabriken ligger rötterna i stora högar och väntar på att bli lakrits. När det att dags tar man in rötterna i fabriken och flisar dem. Rötterna blir till sågspån och tvättas. Sedan kokas de i 160 grader och lakritsen utvinns (extraheras) ur rötterna. När det inte finns någon lakrits kvar i rötterna silas de bort. För att vara säker på att det inte finns någon lakrits kvar så pressar man rötterna också för att få ut den sista lakritsen, ungefär som man gör en espresso.

Därefter kokas vätskan bort och det gör man i stora grytor som rymmer cirka 400 kg lakritsmassa. Till det har det gått åt drygt fyra ton blöta rötter. Nu har man en seg, smutsbrun lakritsmassa. Den är ungefär som en polkagrissmet eftersom den innehåller ett eget socker som är cirka femtio gånger sötare än rörsocker.

Lakritsmassan bearbetas i maskin för att bli slät och fin. Första gången jag besökte Amarellis lakritsfabrik så tog degen slut precis när vi stod vid maskinen som bearbetade massan och då fick jag smaka på den. Ni vet ju skillnaden på smaken på nybakade bullar och kakor mot de som har kallnat. Likadant var det här, söt, mjuk, varm lakritsdeg och ingen bitterhet som man kan känna i färdiga lakritspastiller. Det var en fantastisk upplevelse!

När man fått en fin deg formar man degen till pastiller, stänger eller stora lakritsbröd till industrin. När pastillerna har torkat har de en matt mörkbrun yta och för att den ska bli svart, blank och fin som vi förväntar oss att lakrits ska vara, ger man den en snabb ångdusch och då ändrar den färg.

Lakritsroten är ju en ärtväxt och fuktiga lakritsrötter luktar som gröna ärtor. Håller fabriken på att koka bort vätska från lakritsmassa när man går in, då går man från ärtor rakt in i en stark lakritsdoftvägg!