I knock on your skin, and I am in

Ett stilla blödande utan vidare drama.
Påsen med smärtstillande som jag fick med mig från sjukhuset ligger orörd och jag klarade av att gå på det där bokade mötet igår, helgarderad med dubbla bindor och med hjärtat avstängt. 20 minuter tog det och jag lyckades göra stark entré, le hela tiden, ge supersvar på allt, servera idéer och kreativa lösningar, skaka varm hand och lämna med rak rygg.
Sedan hem och kliva ur skalet.
Stänga av ringsignalen på telefonen.
Wordfeud i tacksam tystnad och litervis av kaffe/te-med-varm-hasselnötsmjölk.
Ett närmast bipolärt beteende.

Jag vet att det just nu är sorgen och besvikelsen som talar,
och inget beslut ska tas förrän den här processen är över, men
minst tre gånger om dagen tänker jag att jag skiter i det här nu.
Att jag struntar i både immunologiska utredningar och fler försök.
Att någon annan kan få våra kvarvarande embryon.
Att det får räcka nu.
Och när jag lyssnar längre in i mig ekar ett svar.
”Ja, för h-vete. Sluta. Lägg ner den här drömmen nu”.
Jag tror inte att M skulle protestera.