Toughest
Hur min fredagskväll spenderades.
De senaste månaderna har jag inget hellre velat än att ge mig ut och springa. Motivationen och viljan har varit på topp, men kroppen säger nej. Mina benhinnor och hälsenor är jätteklena, jag kan helt enkelt inte speinga på asfalt. Igår var jag ute och gick 1,5 mil, men efteråt var fotvalvet och hela fotleden supersvullna och jag hade så ont i hälarna så jag satt i soffan hela kvällen och reste mig ogärna. Så jäkla surt, hatar att bo i en asfalterad stad! Har alltid beubdrat människor som springer maraton och varit sugen på att testa, men när jag inte klarar några få kolometer på asfalt går det ju knappast att starta ett maraton känns det som (de flesta verkar gå i städer, och städer = asfalt?).
När det är grymt bra väder vill jag inte träna inomhus, så jag har knappt haft motivation alls till träning senaste tiden. Känner mig så galet otränad och har nog aldrig haft så dålig kondition som nu, och jag hatar det.
Därför har jag och Rasmus bestämt oss för att börja träna inför Toughest i Malmö som går av stapeln 2 maj. Vi deltar som ett team för skojs skull! Jag behöver ett mål med träningen, no excuses, så detta är perfekt. Nu har jag ett synligt mål, samt en lagkompis som jag inte kan svika.
Idag var vår första träning tillsammans, det blev tre varv på stridshinderbanan på P7. Ett varv är 2 kilometer så det innebär 6 km jogging inklusive en massa fysiskt krävande hinder. Svinkul, helt min smak! Det känns som att varje varv är 500 meter och det går på fem minuter att komma runt, eftersom det händer grejer hela tiden. Verkligen min grej! Det bästa är att underlaget är naturligt, ingen *jävla* asfalt.
Däremot var det psykiskt ansträngande att medge sig "besegrad" (som tävlingsmänniska känns det så) då jag började flåsa efter luft direkt, och inte ens orkade sprinta i mål på slutet. Rasmus fick vänta in mig en massa och det var enormt jobbigt för mitt självförtroende rent psykiskt, eftersom jag själv hatar att vänta på folk och tänker att alla andra tänker likadant och därmed tycker jag är jobbig ... Detta, både mina tankar och min kropp, ska dock tränas upp de kommande veckorna! Minst 3 löprundor i veckan (en på P7 och de andra lär troligen bli på helgerna på grund av asfaltproblemet) och gärna (frivilligt efter tid) något styrkepass samt min älskade yoga mitt i veckan.
Detta ska bli awesome och jag är SÅ pepp, kan inte bli annat än bra när två tävlingsmänniskor teamar, ellerhur?
De senaste månaderna har jag inget hellre velat än att ge mig ut och springa. Motivationen och viljan har varit på topp, men kroppen säger nej. Mina benhinnor och hälsenor är jätteklena, jag kan helt enkelt inte speinga på asfalt. Igår var jag ute och gick 1,5 mil, men efteråt var fotvalvet och hela fotleden supersvullna och jag hade så ont i hälarna så jag satt i soffan hela kvällen och reste mig ogärna. Så jäkla surt, hatar att bo i en asfalterad stad! Har alltid beubdrat människor som springer maraton och varit sugen på att testa, men när jag inte klarar några få kolometer på asfalt går det ju knappast att starta ett maraton känns det som (de flesta verkar gå i städer, och städer = asfalt?).
När det är grymt bra väder vill jag inte träna inomhus, så jag har knappt haft motivation alls till träning senaste tiden. Känner mig så galet otränad och har nog aldrig haft så dålig kondition som nu, och jag hatar det.
Därför har jag och Rasmus bestämt oss för att börja träna inför Toughest i Malmö som går av stapeln 2 maj. Vi deltar som ett team för skojs skull! Jag behöver ett mål med träningen, no excuses, så detta är perfekt. Nu har jag ett synligt mål, samt en lagkompis som jag inte kan svika.
Idag var vår första träning tillsammans, det blev tre varv på stridshinderbanan på P7. Ett varv är 2 kilometer så det innebär 6 km jogging inklusive en massa fysiskt krävande hinder. Svinkul, helt min smak! Det känns som att varje varv är 500 meter och det går på fem minuter att komma runt, eftersom det händer grejer hela tiden. Verkligen min grej! Det bästa är att underlaget är naturligt, ingen *jävla* asfalt.
Däremot var det psykiskt ansträngande att medge sig "besegrad" (som tävlingsmänniska känns det så) då jag började flåsa efter luft direkt, och inte ens orkade sprinta i mål på slutet. Rasmus fick vänta in mig en massa och det var enormt jobbigt för mitt självförtroende rent psykiskt, eftersom jag själv hatar att vänta på folk och tänker att alla andra tänker likadant och därmed tycker jag är jobbig ... Detta, både mina tankar och min kropp, ska dock tränas upp de kommande veckorna! Minst 3 löprundor i veckan (en på P7 och de andra lär troligen bli på helgerna på grund av asfaltproblemet) och gärna (frivilligt efter tid) något styrkepass samt min älskade yoga mitt i veckan.
Detta ska bli awesome och jag är SÅ pepp, kan inte bli annat än bra när två tävlingsmänniskor teamar, ellerhur?
More posts from
