Acklimatiseringsproblem
Istället för frukostbuffé blir det den vanliga gröten, som förvisso är underbar men som inte diskar undan sig själv. Istället för följsamma tights och färglada funktionströjor pressar jag ner mig i ett par jeans och en vanlig stickad tröja. STICKAD?? Var det inte vår sa du?
En långpanna i trevligt sällskap är brutalt utbytt mot en tågresa. Packad som en sardin i en sardinburk har jag minst lika MYCKET sällskap, men ingen som pratar kilometertider eller framtida löparplaner och mål.
Inte heller på jobbet kan jag studera senaste löparmodet eller olika spännande löpsteg. Alla sitter mest på rumpan. Så även jag. Tills jag får myror i brallan och börjar gå skytteltrafik till skrivaren. Håller mig till promenad, tänker att folk skulle undra om jag plötsligt börjar springa skrivar-intervaller.
På folks armar sitter vanliga klockor. Sånna där i silver och guld. Med blingbling. Inte en endaste Garmin. Hur vet man då vilken stegfrekvens man har på sina skrivarpromenader?
Klockan nio har jag smält min gröt och börjar bli hungrig. Panikhungrig. Man står sig mycket längre på trerätters frukost (eller fyra-femrätters med för den delen…). Ser mig om efter ett apelsinträd men hittar inget på kontoret. Får nöja mig med en rejäl laddning nötter för att överleva till lunchen på playan. Eller i köket då alltså. Med rester i matlåda istället för den perfekt stekta laxen. Mikro-plinget istället för brisen från havet.
Den raspande känslan av sand mellan tårna har förflyttat sig till halsen. Jag kraxar som en portugisisk fiskmås . Och det är väl så nära Portugal jag kommer idag. Som en fiskmås. I övrigt känns allt väldigt hemma. Tvätthögar på golvet, en oupplockad diskmaskin och ett halvtomt kylskåp. Bergis inte ens någon spännande person som kommer och håller föreläsning för mig ikväll.
Nepp. Nu är allt som vanligt igen. Men det finns ju en tjusning med det med!
