Glees uppgång och fall (mest om det sistnämnda)

Detta känns som ett värdigt, seriöst sätt att börja blogga igen på. Men jag skulle vilja skriva lite om Glee. Om ni inte sett tredje säsongen/säsongsavslutningen än råder jag er att vänta lite med detta inlägg, då det kan komma att innehålla spoilers. Om ni läst min blogg ett tag vet ni att Glee är kanske min absoluta favoritserie. Inte för att karaktärerna är så trovärdiga eller för att musiken alltid är så bra, utan för att serien på något vis lyckas väcka såna känslor inom mig. Ibland är det avgrundsdjup sorg, ibland bubblande lycka, ibland nervositet över hur det egentligen kommer gå i Regionals eller huruvida Rachel & Quinn verkligen kommer förbli vänner, och ibland bara en ofattbar lust att sjunga på scen inför massor, massor av människor. Den senaste säsongen har allt som är bra försvunnit. Jag har inte ens tittat, varje gång jag försökt har jag blivit så frustrerad att jag tvingats stänga av. De senaste dagarna har jag dock tagit mig i kragen och sett ikapp, och nu kan jag med säkerhet säga: de har lyckats förstöra allt. Jag har tvingats omvärdera mina känslor för många av karaktärerna, men jag har alltid avskytt Finn. Inget ont om Cory Monteith, men hans talang är obefintlig. Han sjunger utan någon som helst känsla, han spelar som om han var Kristen Stewarts och Daniel Radcliffes oäkting (ska Finn verkligen söka till ett teater-college?) och varför har han bara en endaste min? Därför gör det mig så ont att de sista avsnitten är hans avsnitt. Han glider runt i korridorerna och high-fivar alla han möter, han får sjunga solo i precis varenda nummer, han får In My Life sjungen till sig trots att hela Glee har handlat om hur man är starkast som grupp (och trots att om någon förtjänar den är det Rachel, men nej!). Detta trots att hans mest spännande och minnesvärda ögonblick var när han bad till en grilled cheese med Jesus på. Hur kan han få så äckligt mycket kredd? I slutändan är det han som är hjälten, som låter Rachel gå när han bundit henne till sig & i princip inte sagt emot när hon varit beredd att ge upp alla sina drömmar för att han ska få va med på ett hörn i Pucks poolrensningsfirma. Vi tar en sekund och låter den rimligheten sjunka in. Vi ska inte ens börja prata om sexismen i denna säsong (kanske i hela serien). Eller ska vi det? Då börjar vi här: Quinn – karaktären som kanske vuxit allra mest under seriens gång, och som blivit en så fantastisk individ – går plötsligt tillbaka till att bli ränksmidande och beräknande, och utnyttjar någon sorts kvinnlig attraktionskraft för att få Puck att klara ett prov, när hon egentligen har något på gång med den superkristna rastakillen. Hur fräscht känns det? Inte att hon rör sig någonstans i otrohetsgränslandet, för om det är någon serie som bemästrat konsten alla-ligger-med-alla-hela-tiden så är det väl för sjutton Glee, men att hon boostar hans självförtroende (som inte är jättedåligt) med sin kropp. Eller bara det faktum att när Rachel räknar upp det hon lyckats med i high school kommer det stundande giftermålet med Finn på andra plats (efter utnämnandet till prom queen, och innan det faktum att hon kom in på en elit-Broadway-skola, något som varit hennes livslånga dröm) medan Finn räknar upp massor av saker innan han nämner i förbifarten att ”I’m getting married to a great girl”. När Rachel & Kurt pratar om sms från sina respektive, medger hon att Finn bara smsar henne om hennes bröst (som han tycker är för små), men att ”I appreciate the effort”. Detta ska uppenbarligen vara roligt och ett skämt; haha, titta, Finn är en sån typisk amerikansk tonårskille (notera de osynliga men gigantiska citationstecknen) men det sänder såna obehagliga signaler att jag vill kräkas. För en serie som utger sig för att acceptera och välkomna alla, oavsett sexualitet, religion, kön, hudfärg osv osv osv, har den blivit otroligt trångsynt. Jag fruktar för nästa säsong – som jag hade förlikat mig med att inte följa tills det blev klart att Lea Michele, Dianna Agron & Naya Rivera kommer va med, så nu måste jag se den ändå. Om jag längtar? Inte så överdrivet mycket. P.S. Om ni vill läsa en mycket bra text som tar upp en annan helt absurt irriterande aspekt av Glees förändring, har min idol Tobias Norström skrivit om hur de förvaltat utanförskapet i serien här. D.S.