Kontraster och frågor om en egen mobil..

Vi förbereder oss inför semestern här hemma. Den senaste tiden har handlat om att packa, planera och förbereda så mycket som möjligt. Medans jag och Martin har bytt av varandra mellan tvättandet utav kläder och alla måsten så har barnen roat sig själva i stort sätt. Ella och Edwin leker otroligt bra tillsammans men i dag har det varit en sådan där dag då dom mestadels bara har suttit och tittat på varandra. Den ena har spelat spel på pappas mobiltelefon och den andra lilla tigern är lyckligt ovetandes om vad han har att vänta sig i framtiden. Den ständiga frågan här hemma från Ella är dock: "När kan jag få en egen mobiltelefon!?" Ja du, ungefär samtidigt som du köper en rullator till mamma!! Hur ser du/ni själva på den här frågan!!?

Jag har själv ingen som helst förståelse för varför Ella ska ha en mobiltelefon när hon bara är 6år fyllda! Egentligen har det inte ens något med åldern att göra utan hon har helt enkelt inte ett behov av att ha en egen mobil. I hennes ögon är jag nog världens dummaste men än så länge har det stannat vid just frågan ifrån hennes sida och inte övergått till tjat än så länge. Jag resonerar som så att så länge vi bor så pass bra som vi gör med möjligheten till att följa med henne på fotbollsträningar, hämtar och lämnar på förskolan och hos kompisar etc. Ja då behöver hon heller inte en telefon.

Min egen mobil är dock fullproppad med mobilnummer till hennes kompisars föräldrar så jag som vuxen får ändå tag i henne om och när jag behöver det. Vi har dock varit väldigt oense i denna frågan då det även finns många positiva aspekter med att hon skulle ha en mobiltelefon enligt hennes far. Men efter en diskussion om detta ämne i kväll är vi nu helt överenst om att det räcker gott och väl med att hon får låna våran när tillfälle ges. Jag själv har börjat med att sätta min mobil på ljudlös varje kväll. För det är helt galet hur mycket tid vi egentligen spenderar sittandes med våra mobiler i händerna.

Foto: Rustaupp

Jag vill inte tillhöra den generationen som kommer att behöva sitta och kolla på bilderna på mina barn och våra familjestunder i framtiden för att kunna minnas dom. Utan jag vill faktiskt kunna njuta av dessa stunder tillsammans med mina barn nu när det händer. Jag har själv varit beroende av en helt annan teknisk apparat nämligen min systemkamera. Förr kunde jag ta över 2000 bilder på en dag men nu är mitt sinne istället fullproppat med dessa minnen och inte minneskortet på kameran. För mig har det även blivit en viktig del att få bevara och föreviga våra familjestunder och skapa minnen som bara är våra. Stunder som inte finns med på varken facebook, instagram eller i våran dators bildarkiv. Att upprätthålla den balansen är dock svårare än vad man kanske kan tro för vipps säger det bara så är kameran framme igen.. Puss//Isabella