Förlåt för att jag andas?

Men alltså herregud kan jag bara sluta vara så jävla NEUROTISK när det gäller vissa saker? Som typ vabb. Mest vabb. Alltid vabb.

Jag är tamejfan aldrig avslappnad när det gäller det. Är ni det? Eller lider ni också av duktig idiot-syndromet?

Som nu till exempel när Frank har varit sjuk i ett par dagar. Han har haft feber och i princip bara levt på välling. Idag har han varit piggare och ätit för första gången, men kraschade på kvällen och blev kinkig och grinig och febern ligger irriterande nog preciiiis på gränsen till vad som räknas som feber. Så som den duktiga idiot som jag uppenbarligen är har jag nu två alternativ:

1. Låta honom gå till förskolan i morgon och ha apdåligt samvete över att jag förmodligen skickat tillbaka honom för tidigt

2. Stanna hemma och ha apdåligt samvete över att jag sviker mina kollegor genom att förmodligen ha stannat hemma i onödan (onödan = allt som inte involverar minst 38,5 graders feber).

Bonusångest: pengar as in förlorad inkomst samt ständigt dåligt samvete på jobbet över att jag tar hälften av vabben och Björn inte tar allt.

VARFÖR ÄR JAG PÅ DET HÄR VISET?!


Finns det stödgrupper?