Vretaskolans rektor tar ej ansvar för mobbingfall

Med anledning av mitt tidigare inlägg om mobbingfall vid Vretaskolans studentfirande nu i juni, har jag fått ett svar från Vretaskolans rektor Elisabet Bringer Hallberg (mail daterat 2013-06-17):

"Jag har tagit del av det du skrev samt tagit reda på vad det hela egentligen handlade om. Jag bedömer inte att det är fråga om någon mobbning som pågått under längre tid utan snarare om att två flickor kommit i konflikt om pengar som skulle betalas för att klassen skulle kunna hyra lastbilen de åkte på. Flakåkningen sköter eleverna helt själva och skolan har ingen del i hur det har skötts. Vill bara påminna om att det handlar om myndiga individer som åtminstone i min värld är att betrakta som vuxna. Det du betraktar som ett allvarligt fall av mobbning ser jag som ett utslag av att trötta, utfestade studenter inte riktigt klarar att bete sig snyggt mot varandra. Om nu äldre vuxna måste dras in i det hela så undrar jag vad pappan i lastbilen gjorde för nytta egentligen? Var inte hans insats det som i första hand borde ifrågasättas om nu något annat än studenternas eget beteende mot varandra ska dras in i det hela?

Med vänliga hälsningar
Elisabeth Bringer Hallberg
Rektor Vretagymnasiet"

Med detta svar ifrågasätter jag om de mobbade tjejerna har blivit hörda i frågan - eller om rektorn har pratat med några berörda föräldrar? Det låter inte som det.

Från en källa har jag fått uppgift att just den tjej som bad sin klasskamrat kliva av lastbilsflaket, har mobbat minst 4 tjejer till på Vretaskolan under längre tid. Det rör sig alltså inte om en engångshändelse, såsom rektorn antyder i sitt mailsvar. Flera elever har varit drabbade av samma tjejs elakheter. En annan källa har upplyst mig om att det inte rörde sig om någon konflikt angående betalningen av lastbilens kostnad. Var och en i den berörda klassen skulle betala 200 kronor för att få åka med på flaket men eftersom vissa hade ont om pengar, beslutades det i klassen att pengarna skulle tas från klasskassan för att bekosta denna lastbil. Den tjej som tvingades kliva av, hade således betalat för att få åka med.

Jag blir beklämd av att läsa att en rektor bortförklarar sitt ansvar om den längre tids mobbing som förekommit på skolan och som nådde sitt klimax under studentfirandet. All mobbing verkar härröra från en och samma tjej - som rektorn nu tycker bör få gå fri från skuld. Det rör sig om samma tjej som mobbat både den tjej som fick kliva av flaket och 4 elever till under längre tid.

Att som rektor se mellan fingrarna när mobbing sker, kan ifrågasättas. Skolan skall ha en fungerande mobbingplan och både lärare och skolledning har anmälningsplikt till polis och det sociala, om någon beter sig riktigt illa. Man kan också fundera över vilka signaler den mobbande tjejen får med sig ut från skolan och vad det i fortsättningen kommer att leda till ute på hennes arbetsplatser. Att leda en utbildning är inte bara att lära ut de specifika ämnena som ingår i utbildningen ifråga, utan om att också fostra unga individer till att visa god kamratskap och samarbetsvilja, att kunna visa varandra respekt och hänsyn. Det har Vretaskolan totalt misslyckats med i detta fall.

Det rapporteras om allt fler mobbingfall på skolor och om ungdomar som efter en längre tids mobbing utan att vuxna funnits runtomkring för att ta tag i saken, faktiskt tar sitt liv. Varför gör inte de vuxna som är medveten om mobbingen något åt saken innan den mobbade tar sitt liv? Jag har själv arbetat en tid inom undervisningsväsendet och jag vet att lärare lever ett mycket stressigt liv. Men stress eller trötthet är inga giltiga förklaringar att som vuxen stå och se på när ett barn eller en ungdom far illa av andra skolelever. Just på den skola jag själv arbetade som lärare, såg jag barn som for illa. Jag försökte hjälpa dem så långt jag kunde men insåg också att jag som lärare stod i en knepig sits. Ett barn som blir misshandlat av sina föräldrar kan behöva samtalsstöd. I den kommunen fanns samtaltsstödet 6 km från vår skola. För att jag som lärare skulle få sända barnet till samtalsstödet, måste jag få föräldrarnas samtycke till att få göra det. Kan jag som lärare ta upp saken med föräldrarna utan att barnet kommer att fara ännu mer illa?

När jag slutade mitt lärarjobb, fanns jag inte där som stöd för de barn som behövde mig. Det kändes hemskt för jag visste hur mycket de hade tytt sig till mig och den trygghet jag kunde ge dem. Jag var i vissa fall den enda vuxna som fanns vid deras sida när de hade det svårt. Och plötsligt blev jag sjuk och fanns inte där för dem. En pojke med en autistisk störning blev nerslagen från sin cykel och fick sina kläder och glasögon förstörda. Mobbarna tryckte in hans huvud i hans skåp så att han fastnade med det. Till slut stod han inte längre ut. En kollega berättade att en dag efter det att jag slutat, kom den autistiska pojken till skolan med en laddad pistol för att skjuta sina förövare. Polis och det sociala kopplades genast in och han blev omhändertagen. De som mobbat honom i flera år gick helt fria från skuld. Genom sin enda handling, sågs han som den ende skyldige. Jag grät när jag hörde vad som hänt. Hur kunde samhället svika denna pojke så oerhört? Han gjorde allt för att försöka passa in. Jag såg honom och han var fantastiskt duktig i de ämnen jag undervisade i, men svag i andra ämnen. Vad hade hänt, om han hade fått gå i en annan skola, i en annan klass, i en mindre enhet med barn med liknande diagnoser och där fler vuxna hade kunnat stötta dem på ett annat sätt? Där man kunde ta annan hänsyn till hans handikapp? En skola, där han inte behövde gå i vanliga klasser bland andra barn med AD/HD, Tourettes och andra utåtagerande beteenden? Det är just sådana som han, som blir AD/HD-killarnas hack-kyckling. Han fick bära skulden för en lång tids mobbing som han fått utstå för att han var annorlunda och för att vi vuxna svek honom.

Varför fick jag min tumörsjukdom? Varför fanns jag inte på plats och kunde hjälpa honom? Pojken med autistisk störning, var en pojke jag brydde mig mycket om och verkligen ville hjälpa. Jag hade god kontakt med hans mor i denna process. Men jag räckte inte till och de övriga lärarna orkade inte stå upp för de som mobbades. Det gjorde mig förtvivlad, jag är inte van med att stå och se på när någon far illa. Jag själv anser mig vara stark och jag är inte van att svika någon som behöver mitt stöd. Jag tror mig vara godhjärtad.

Jag gick inte undan eller väjde för mobbarnas dumheter på den skola jag arbetade som lärare, utan gick rakt på dem och satte gränser. Bland annat var det ett tillfälle en lärarkollega abrupt lämnade klassrummet hon undervisade i för att hon inte orkade med bråkstakarna i klassen. Jag hade just då planeringstid så jag gick in i klassrummet med pondus och tog över undervisningen. Jag såg inte mellan fingrarna på vad de gjorde utan såg till att det var obekvämt att möta mig om de varit elaka mot någon annan. Jag ifrågasatte vad de gjorde. Och det lustiga var, att med den pondus jag visade, bemötte just dessa problembarn mig med en oerhörd respekt. De visste att det inte var någon idé att bråka med mig, för de skulle inte vinna något på det och de hälsade artigt på mig då jag kom gående och hjälpte mig hålla upp dörren om jag bar på mycket. Visst är det väl bra underligt hur samma problembarn kan bete sig så olika mot de de möter? Det visar, att ibland är det mer en beteendestörning som inte är befäst och som genom det sätt vi bemöter dem på, kan strypas i sin linda bara vi vet vad vi gör i mötet med dem. Men tyvärr saknar många pondusen som krävs och viljan till engagemang.

Att bortförklara en sådan händelse som den på Vretaskolan och inte ta ställning är illa. Det är lika illa som om jag som vuxen skulle stå bredvid och titta på när ungdomar bryter sig in i min grannes bil, och säger till en förbipasserande som undrar vad som sker, att "Det är inte mitt ansvar. Bilen är inte min och ungdomarna är myndiga." Det skulle vara ännu värre om jag också visste vilka ungdomarnas föräldrar var och tillade: "Det är pappan och mamman som borde agera över att deras barn beter sig illa!" Tänk om jag dessutom skulle tillägga: "Ungdomarna ifråga, de är så trötta och slutkörda efter allt studentfirande, deras beteende måste därför ursäktas!".

Vilken moral och etik har en vuxen i ansvarsställning som inte åtgärdar, tar ställning och tar tag i den mobbing som förekommit över längre tid? Vad signalerar det till övriga elever och deras föräldrar? Håller rektorn på Vreta skola en känd mobbare om ryggen? Vem vågar gå på Vreta Skola utan att riskera att själv utsättas för mobbing och trakasserier? Med den information som nu framkommit tillsammans med rektorns svar i ärendet, är det nog bättre att välja en annan naturbruksskola, som kan uppvisa en fungerande mobbingplan för hur de skall hantera sådana här fall. Samtidigt som skolledningen på Vretaskolan frikänner sig från ansvar i frågan innebär det att de sviker de elever som blivit mobbade. Vilken förälder vågar släppa sina barn dit, när rektorn själv lägger över ansvaret om att åtgärda mobbingen på alla andra än sig själv, med hänvisning till att eleverna är myndiga?

Detta låter mycket illa i mina öron. Jag är besviken över den flathet som här visas. Flera med mig är besvikna.